Kapitel 30 - Typiskt min otur

Och då händer… ingenting. Noll. Zero. Inget. Maskinen blinkar inte ens. Det är typiskt min otur, så här är det jämt. Jag borde inte ens bli förvånad. Det är som att all världens apparater hatar mig. Så fort jag är i närheten av en teknisk pryl så börjar den strula. Datorer hänger sig. Telefoner dör. Internet går segare än sirap. Och på fredagarna, när det är mitt favoritprogram på teve, och jag har bäddat ner mig i soffan med en chipsskål och precis bara ska trycka på rätt kanal… ja, då är batterierna i fjärrkontrollen naturligtvis slut så jag måste resa mig upp igen. Det händer varje gång.

Jag hatar teknik.

Och teknik hatar mig.

Och nu är det säkert bara några sekunder kvar innan de tio minutrarna är slut, och Doktor X blir elak igen. Hinner vi inte fixa det här innan dess så… Jag vågar knappt tänka på det. Doktor X skulle förmodligen vilja förvandla varenda människa på jorden i den där ondskemaskinen. Då skulle alla bli onda. Alla! Hur skulle det vara att leva då? Hur skulle det vara att finnas i en värld där ingen enda människa någonsin var snäll?

Jag paniktrycker på knappen några gånger till. Som om det skulle hjälpa. När ingenting händer springer jag runt ondskemaskinen och tittar på baksidan. Där går sladdarna kors och tvärs som trådarna i ett spindelnät. Det vimlar av spakar att dra i, knappar att trycka på och rattar att vrida runt. Jag står som ett fån framför dem. Jag vet inte var jag ska börja. Eller vad som kommer att hända om jag trycker på fel knapp. Och tiden är snart ute.

Det finns bara en enda grej som jag kan tänka på just nu. Den grejen är: HJÄLP, HJÄLP, FÖR FASEN, HJÄÄÄÄLP, VAD SKA JAG GÖRA?!?