Kapitel 3 - Hawas dröm

Inne i lägenheten gick Hawa in i sitt rum och satte sig på sin säng. Hon försökte läsa och förstå vad det stod i den där tidningen. Hon kände sig ledsen för att mamma skällde på henne fast hon visste att mamma bara var rädd om henne. De hade ju alldeles nyss kommit till Sverige och Hawa märkte att mamma var bekymrad och orolig över hur det skulle gå. Mamma hade varit så här orolig ända sedan pappa försvann.

Nu var de ensamma här i det nya landet, mamma, lillasyster Mariam och hon.
Hawa tittade på fotot av pappa som hängde på väggen och hon fick tårar i ögonen. Hon saknade pappa och allt de hade i Syrien och särskilt stunderna med pappa i bokhandeln. Hon fortsatte drömma sig tillbaka tills mamma ropade att det var mat.

Det luktade gott och Hawa blev glad när hon upptäckte att mamma lagat falafel som var hennes favoritmat.

När de hade ätit satte de sig i soffan och tittade på TV och efter en stund somnade Hawa i mammas knä. Hon drömde om pappa och hörde hans röst i drömmen. Han sa:

- Hawa kom tillbaka till mig!

Hon vaknade med ett ryck. Drömmen kändes så verklig.
Plötsligt kände hon en stark, stickande lukt och i nästa stund hördes ett skarpt ljud.
Det brinner!

Kapitel 2 - Tack Sara

Hawa blev jätteglad när Sara ville prata med henne. Men samtidigt kände hon sig ledsen och frustrerad över att hon inte förstod mer än ”Bamse”, ”Sara” och ordet ”tack”.

Plötsligt kom Hawas mamma och sa åt Hawa att det var dags att gå. Hon sa det på ett språk som inte Sara förstod. Men hon förstod att det nog var dags för Hawa att gå.

Hawa ville egentligen inte gå men sprang till slut efter sin mamma som ropade ännu en gång. Hawa vinkade åt Sara och Sara vinkade tillbaka. När Hawa och hennes mamma inte längre syntes till så märkte Sara att Hawa glömt sin tidning kvar på bänken. Hon reste sig snabbt och försökte springa efter dom. Men hon kunde inte se dom någonstans.

Sara tog med sig tidningen och gick hem istället och när hon kom fram till sin gård där lägenheten hon bodde i låg så såg hon en flicka som satt hopsjunken ensam på en gunga. När Sara närmade sig henne hörde hon att hon grät. Flickan som grät tittade upp och Sara säg då att det var Hawa. Både Sara och Hawa lyste upp och Sara räckte fram tidningen till Hawa.

Hawa reste sig och kramade Sara. Sedan sa hon de få svenska orden hon kunde. ”Tack Sara”.

Sara pekade mot sin trappuppgång för att visa var hon bodde. Och då upptäckte Hawa att dom bodde i samma trapphus. Till och med lägenheterna mittemot varandra.

När de stod i trappan öppnade Hawas mamma dörren och spände ögonen i Sara. Hon vinkade in Hawa och innan Hawa gick in sa Sara ”hejdå”. Hawa förstod vad det betydde och sa ”hejdå” tillbaka.

Och medan Sara gick in till sin lägenhet hörde hon hur Hawas mamma skrek på henne..

Centrumstafetten 2016: Kapitel 1 - Början

Hawa stod vid tidningshyllan i affären. Några figurer kände hon igen, men de tidningarna gick inte att titta i, det var plast omkring och den fick man nog inte öppna.
Sedan var där en tidning med en figur som hon inte sett förr. Det var en björn, han såg snäll ut. Hon fick lust att plocka upp den där tidningen, bläddra, se om hon förstod något. Fast vad skulle hon förstå? Hon kunde inte ens läsa namnet på tidningens framsida, de hade så konstiga bokstäver i det här landet.

Hon såg sig omkring. Mamma gick runt i affären med Maryam, de syntes inte till. Med darriga händer sträckte hon sig efter tidningen. Plockade upp den. Ja, han såg snäll ut. Där var en kanin också, han såg rolig ut med sin röda rosett.
Hon slog upp en sida. Färgerna lyste klart mot henne och hon lyfte upp tidningen mot näsan och drog in doften av papper och trycksvärta. Hon gjorde alltid så när hon öppnade en ny bok eller tidning. Det var länge sedan sist. Hon blev helt vimmelkantig av lukten, och för några sekunder var hon tillbaka i Fadi Bar-Sawmes bokhandel där hon varit med sin pappa så många gånger.

När någon knackade henne på axeln höll hon på att tappa tidningen på golvet. Hon ställde snabbt tillbaka den i tidningsstället och vände sig om.
Det var en kvinna. Lika gammal som mormor, och hon log snällt. Pekade på tidningen och sa något som Hawa (så klart) inte förstod. Kvinnan tog upp tidningen och tecknade åt Hawa att följa med. Vilket hon gjorde, tveksamt.
Kvinnan gick till kassan, plockade upp pengar. Köpte hon tidningen med den snälla björnen? Ja, det var precis vad hon gjorde. Och sedan la hon tidningen i en påse tillsammans med ett kvitto och räckte påsen till Hawa, sa något.
Hawa förstod inte, eller jo, det gjorde hon förstås. Kvinnan hade köpt tidningen till henne. Men varför?
Det var inte många ord som Hawa hade hunnit lära sig, men ett kom hon ihåg.
– Tack.
Hon tog emot påsen och kvinnan sken upp, det såg nästan ut som om hon fick tårar i ögonen. Så vinkade hon till Hawa och gick ut ur affären. Expediten log också mot henne och pekade vänligt mot några stolar vid utgången. Ville hon att Hawa skulle sätta sig där? Hon gick ditåt och expediten såg nöjd ut.

Där satt en flicka på en av stolarna och sög på en klubba. Hon var kanske något år yngre än Hawa och började genast prata. Hawa satte sig bredvid och skakade på huvudet. Flickan blev tyst och såg ut som om hon funderade på något. Så pekade hon på Hawas tidning och sa:
– Bamse.
Sedan pekade hon på sig själv.
– Sara.

/Mårten Melin